Sevärdheter >> Hyttan i Västansjö
 

Västansjö hyttas ursprung anses vara urminnes, vilket antyder att en enklare anläggning för järnframställning sannolikt funnits på platsen långt innan den nuvarande hyttruinen uppfördes.

Här får du vägbeskring:
Google visar vägen hit

Den första dokumenterade hyttan byggdes i början av 1630-talet, troligen år 1631, enligt en inventering från 1694 över "Hyttor i Gränges socken". Vid denna tid uppskattades järnproduktionen till cirka 4 skeppund per blåsning, motsvarande ungefär 800 kg.

1600-talets drift och utveckling
I inventeringen från 1694 beskrivs hyttan så här:
"Går med bröstfall (vattenhjul) och har en liten vattendräkt som kommer fram uti Dammsjön. Brukar samma slags malm som Norsån (från Norbergs och Bäckbergs gruvor)... Har numro 2 till märke på järnet, gifwer 13 lispund i tionde, som sig efter hela blåsning till 15 à 16 skeppund bestiger."


Under de första femtio åren fyrdubblades produktionen tack vare tekniska förbättringar.

Ombyggnad och ägarskap
Enligt ett protokoll från "Lagtima Bergs Tinget med Grangärdes Bergslag" den 4 juni 1795, genomgick hyttan en större ombyggnad år 1758. Protokollet nämner att hyttandelarna ursprungligen var två, vilket tyder på att hyttan byggdes av två bergsmän.

Klack- och Spore-släkterna från Västansjö, Sörvik och Norrbo var tidigt huvudintressenter. I början av 1700-talet ägdes hyttan av fyra bergsmän från dessa släkter. Vid ombyggnaden 1758 tillkom fler delägare, och brukningsdelarna delades upp i tolftedelar.

Produktion och smide
Under hyttans tidiga skede smiddes järnet i en hammarsmedja intill hyttan, ägd av Hans Hansson Klack. År 1754 flyttades smidet till Norsån, främst på grund av vattenbrist som begränsade driften till 3–4 veckor per år.

Vid 1750-talet hade produktionen ökat till cirka 20 skeppund per blåsning. Före ombyggnaden var driftstiderna korta och beroende av tillgången på vatten och kol. Enligt Bergmästarrelationen från 1737 anpassades driften efter:

"Hwartill egne skogar och vattendräkten någorlunda förstå."

Nedgång och sista blåsningen
I specialjordboken från 1817 noteras:
"Tackjärnet är ej pålitligt. – Bergsmännen berga sig. – Vattentillgången är knapp."

Vid denna tid fanns 24 intressenter. Tackjärnet färskades och smiddes till stångjärn i Norsån, och fraktades sedan tillbaka till Västansjö för lagring och vidare transport via Järnsta vid Bysjöstranden. Under 1830-talet levererades även tackjärn till Voxna Bruk i Hälsingland.

Under hyttans sista decennium var bruksägare Per-Olof och Jan-Olof Olaussons söner de främsta intressenterna.

Bruksdöd och nedläggning
Västansjö hytta drabbades av den så kallade bruksdöden. Nedläggningen berodde på minskad lönsamhet i konkurrens med större järnverk, samt brist på kol och vatten, vilket ledde till korta driftsperioder. Kol från de egna skogarna räckte inte till och måste köpas in till höga kostnader.

Den sista blåsningen ägde rum år 1885.


Så ser Hyttans plats ut idag
Tillbaka