Sevärdheter >> Västansjö
 
Västansjös historia
Västansjös historia sträcker sig långt tillbaka till medeltiden och är, liksom övriga byar i Grangärdebygden, nära förknippad med järnhanteringens utveckling i Västerbergslagen. Till skillnad från många andra bergsmansbyar har Västansjös bebyggelsestruktur bevarat en påtaglig kontinuitet med äldre förhållanden. Spåren av den historiska jord- och bergsbruksdriften är fortfarande tydliga i landskapet.

En viktig förklaring till byns bevarade karaktär och upplevelserika kulturlandskap är att laga skiftet på 1930-talet, trots flera utflyttningar, inte splittrade bykärnan kring de välbärgade Klackgårdarna. Därtill har topografin främjat en utspridd bebyggelse med vackra utsikter över Bysjön längs den slingrande och mjukt kuperade landsvägen, omgiven av små kullar insprängda i odlingslandskapet.

Förindustriell tid
Grangärde med byar nämns i skrift första gången 1360 i Carolina Redeviva. Västansjö omnämns 1539 i skattelängderna för den årliga räntan i Dalarna och dyker upp i Domboken 1547 med anledning av en tvist om en planerad hyttdamm söder om Grangärde kyrka (Handlar om hyttdamm bredvid Västansjö hyttan).

Byn har varit bebodd långt tidigare, om än i mer blygsam omfattning. Den stora befolkningstillväxten i Grangärdebygden sammanföll med masugnsdriftens införande och utveckling under 1600- och 1700-talen. Utöver hyttdriften bedrev Västansjös bergsmän även hammarsmide, innan detta – likt på andra håll i Bergslagen – kom i konflikt med den nya privilegiepolitiken som syftade till att överföra smidesrätten till den mer lönsamma bruksnäringen. Hammarsmidet vid Västansjö hytta flyttades till Norsån vid mitten av 1700-talet.

Hyttplatsen med den bevarade masugnsruinen, som konserverades hösten 1998, har sannolikt etablerats långt före den första masugnen uppfördes på 1630-talet. Enligt traditionen föregicks masugnen av ett så kallat ränneverk – en enklare smältugn för framställning av osmundjärn.

Under 1600- och 1700-talen ökade antalet intressenter i hyttan, med Klack- och Spore-släkterna som huvudintressenter. Hyttplatsen växte och kompletterades med kolhus och järnbodar. Västansjös bergsmän hade tillgång till egna kolningsskogar och andelar i bland annat Bäckbergs och Burängsbergets gruvor. Det fanns också en närbelägen gruva vid Bysjöstranden nordost om Klackgårdarna.

Landskapet, där Lindeberget möter de odlingsbara och mer låglänta markerna längs Bysjöns västra strand, gav förutsättningarna för lokaliseringen av hyttplatsen och bergsmansgårdarna. En historisk bebyggelsekoncentration med klungbykaraktär vid Klackgårdarna i norra Västansjö kan konstateras. Här ligger fortfarande byns största bergsmansgårdar i nära anslutning till de bästa odlingsmarkerna ner mot Bysjön.

Produktionsleden – tackjärnsframställning, stångjärnssmide, utforsling och övrig råvaruförädling – följer ett stråk längs hyttbäcken från Dammsjön i väster ner till Bysjöstranden. Vid Järnsta låg lastageplatsen, en central punkt för byns utbyte med omlandet, där utforsling av exportjärn och inforsling av bytesprodukter möttes.

Till skillnad från de större bruken gav bergsmanshyttorna inte upphov till någon omfattande separat bostadsbebyggelse, eftersom hyttarbetarna oftast var drängar i bergsmannens hushåll. Skifteskartor visar tydligt hur bebyggelsekoncentrationen var störst i anslutning till byns viktigaste näringsfång: jordbruket vid de större sammanhängande odlingsarealerna.

Storskifteskartan från 1817, som ger en god bild av bebyggelsemönstret under 1700-talets senare hälft, visar att vägnätet med den slingrande sträckningen runt Getingklacken har lång kontinuitet. Den enda större förändringen mot idag är att den gamla landsvägen kompletterades med den raka Botåkersvägen under 1940-talet.

Det traditionella månghussystemet och den i Bergslagen vanliga blandformen mellan nordsvenska och centralsvenska gårdstyper – med samlokaliserade respektive åtskilda man- och fägårdar – framträder tydligt i kartmaterialet. Gårdsformerna saknar en helt genomförd vinkelställning, vilket tyder på att de vuxit fram över flera generationer och med hänsyn till lokaltopografin. Denna detalj i bebyggelsemönstret, som påverkar bebyggelsens karaktär, kan fortfarande avläsas i de bevarade gårdsbildningarna.

De äldre gårdsplatserna används fortfarande, särskilt i byns centrala delar där de mer besuttna bergsmanssläkterna residerade. Gårdsplatser som förlorat sin ursprungliga funktion eller försvunnit helt – vilket är mindre vanligt i Västansjö än i Norrbo – har dels lämnat plats åt bättre odlingsarrondering, dels ersatts av ny gårdsbebyggelse under 1800-talet.

1800-talet
Flera småhemman och boställen som tillkom under 1800-talet kan kopplas till behovet av arbetskraft vid hytta och jordbruk, ofta med biinkomster som skomakeri, snickeri och smide. Mot seklets slut ökade även inkomsterna från skogsråvarans förädling i takt med sågindustrins utveckling.

Bebyggelseförändringarna under 1800-talet bör ses mot bakgrund av hyttdriftens ägarkoncentration och gradvisa tillbakagång mot seklets slut, emigrationen samt framväxten av alternativa näringar. Jordbrukets betydelse ökade under 1800-talets senare hälft och utvecklades genom ny arrondering under ett färre antal gårdar.

Tackjärnsframställningen ökade anmärkningsvärt på 1870- och 1880-talen till följd av förbättringar som möjliggjordes av det Olaussonska kapitaltillskottet. Under denna tid, då beroendet av vattenkraft minskade genom ångmaskinens spridning, planerades även en större ombyggnad av hyttan. Bland annat planerades en rostugn som skulle ersätta rostgroparna, vilka idag kan avläsas som markförsänkningar längs vägen.

Jämförs skifteskartorna (figur 2 och 3) framgår att det traditionella månghussystemet under 1800-talet började ersättas av större byggnadsvolymer som rymde fler funktioner.

Samtidigt som invånarantalet ökade under 1800-talet och nådde en topp kring 1890, minskade antalet hus från cirka 350 på 1817 års karta till cirka 280 på 1920-talet. Det bör dock noteras att befolkningstalet började vika i början av 1900-talet. Minskningen av antalet gårdsbyggnader speglar upplösningen av den traditionella självförsörjningsekonomin på landsbygden samt framväxten av alternativa näringsfång i omlandet.

Gårdsbebyggelsen blev glesare och mindre gyttrig under 1800-talet, med ett undantag: i den gamla bykärnan Klackgårdarna minskade antalet byggnader inte i samma omfattning. Däremot hade större delen av byggnadsbeståndet ersatts med modernare byggnadstyper vid 1920-talet, och miljön hade tätnat i direkt anslutning till landsvägen. Först under 1900-talet började bebyggelsemiljön glesas ut även vid Klackgårdarna. Nybyggnationerna under 1800-talet präglades av ett mer modernt mönster med striktare vinkelställning, en tendens som dock inte slog igenom fullt ut.
Tillbaka