Sevärdheter >> Lövsjö Bruk i Lövsjön
 

På den här bilden från mitten av 1890-talet tronar fortfarande herrgården över hyttan. Tio år senare revs merparten av de gamla industribyggnaderna.

Tidigare skrev man Löfsjö Bruk men vi väljer att skriva Lövsjö Bruk

Här får du vägbeskrivning:
Google visar vägen hit

Löfsjö Bruk 1806-1895
Lövsjön var från början ett finnhemman som skattlades 1692. Redan den ursprungliga finnbefolkningen torde ha börjat med järntillverkning i trakten.

År 1726 omtalas en finne vid namn Mats Clementsson äga Lövsjön och driva viss järntillverkning. Hur länge järntillverkningen pågick är inte känt. Läget med tillgången till kol från skogen och rinnande vatten från de båda Lövsjöarna avgjorde sannolikt brukets slutgiltiga placering.

År 1804 inköptes Lövsjön ay brukspatron A.F. Rosenberg på Klosters Bruk i Husby. Efter en överenskommelse med Kopparbergs Bergsslag året där på om hälftenägande, utfärdades privilegier för hyttdrift i Lövsjön den 17 december 1806. Här anlades nu vid Gräsån en masugn av sten och mulltimmer med rostugn och där nedanför kvarn, såg och tröskverk. Bergslaget avsåg att vid Lövsjön blåsa tackjärn för bruket i Snöån och senare också för Andersfors stångjärns - och manufaktursmedjor i Järna socken.

Rosenbergs del av tackjärnet transporterades till Klosters Bruk, ett avstånd om 11-12 mil. Så småningom tröttnade Klosters bruksägare på de långa tackjärnstransporterna och redan 1822 erbjöds Bergslaget att lösa in Klosters andel i bruket. Klosters andel ägdes nu av ett konsortium sedan Rosenberg dragit sig ur.

Efter det att Klosters ägare frånsagt sig disponentskapet över hyttan gjordes flera förbättringar. 1840 byggdes således en hålldamm och ett krossverk. 1856 byggdes masugnen om till stor del och bekläddes med takplåt.


Det kom dock att dröja till årsskiftet 1862/63 innan hela ägandet övergick till Bergslaget och då kom också all tillverkning från Lövsjön att förädlas i Lindesnäs.

Malmtillförseln till Lövsjön skedde från egna gruvor i Grangärde och senare också från Grängesberg. Limsten hämtades från kalkbrott i Löfberget och Dalkarlsbyn.
Brukets kolfångst baserade sig dels på egna från finnarna inköpta skogar och dels på köpekol från sockenbor i Floda och Nås.
Kring det avlägsna bruket i skogen rådde ett liv och en rörelse som helt skilde sig från det vanliga i socknen och mera påminner om förhållandena i Bergslagen. Från alla håll kom utsocknes folk och slog sig ner i trakten, hyttarbetare, förmän och kolare, som bodde på de små utlagda torpen kring bruket.
Den järnväg som började byggas mellan Lövsjön och Lindesnäs hade, om den blivit färdig, varit en av de första järnvägsbanorna i Dalarna.
Så småningom blev det allt mera tydligt att Bergslaget ville koncentrera sin verksamhet till Domnarvet i Borlänge och den 25 september 1895 nedblåstes masugnen i Lövsjön.
Masugnen revs 1913 men rostugnen finns kvar som ett stolt minnesmärke över bruket.
Genom att promenera i området kan du få en god uppfattning om vilken omfattande verksamhet det en gång varit i Löfsjö Bruk.


Så ser rostugnen ut idag

I rostugnen upphettades malmen.
Redan innan malmen kom till hyttan gjordes först en grovkrossning av malmen på fyndplatsen och sedan också vid hyttan innan det var dags för rostningen.

Anledningen till att man rostade malmen var att man ville driva ut föroreningar som svavel och fosfor men också för att göra malmen porös. Rostningen gick till så att grov ved lades i botten av ugnen och därefter breddes den grövre malmen ut, sedan den grannare och slutligen malm från en tidigare rostning. Det gällde att med värmen från veden hetta upp malmen så jämnt som möjligt. Veden kom vid många hyttor så småningom att ersättas som värmekälla med gas från själva hyttan som via rörsystem nådde rostugnen.

Om malmen innehöll mycket svavel kunde det vara nödvändigt att rosta den två gånger. Erfarenheten gav rostbrännaren besked om hur lång rostning som behövdes.

Grund källan är: Det gamla Floda. F.R Gummerus. Malungs Boktryckeri AB, Malung 1970. Historiska anteckningar rörande Stora Kopparberg och dessunderlydande verk K.E Hälljö 1932.
Tillbaka