Sevärdheter >> Grytänge
 

Grytänge den 1000-åriga byn i Sunnansjö.

Berättelser (Sägner) om Grytänge
Åter till Grytänge och den nämnda Minnesboken Enligt den nedtecknade sägnen skulle alltså några gamla och unga, både män och kvinnor, ha sökt sig till detta obebyggda land för att fiska och skjuta (jaga) men även för umgänges idkande. De skulle ha kommit från Kopparberget (troligen avses Falun) och Tunahållet, men även från Linde (alltså söderifrån). Vid Grytänge ska de ha skaffat sig uppehälle genom fiske i Bysjön och platsen skulle ha fått sitt namn av att de hade en stor gryta där som de kokade sin fisk i.

Här får du vägbeskring:
Google visar vägen hit

Det finns även annan teori om hur namnet Grytänge uppkommit. På en åker invid Grytänge finns nämligen en kittelsten - tyvärr söndersprängd. Ursprungligen har det varit ett helt stenblock med en urslipad fördjupning i. Frågan är visserligen obesvarad hur all världen detta stenblock med sin skål hamnat på en åker Grytänge. Dylika sten- eller jättegrytor bildas ju i kraftiga vattenfall. Emellertid har stenen alltid funnits där den fortfarande finns och sådana stengrytor benämns i folkmun för "kittlar" eller "grytor". I nämnda fall finns i alltså ursprunget till namnteorin kvar.

I anslutning till denna kittelsten har även en annan sägen uppstått. På kittelstenen sågs drängen Stenbjörn ha blivit ihjälkittlad av två pigor, varefter ljusfenomen skulle ha uppstått på den platsen och folket betraktade platsen som helig. Det skulle vara anledningen till att ett kapell uppfördes i Grytänge (Stenbjörns kapell).

Sägner om ihjälkittling är inte helt ovanliga i folktron. Författaren Valter Dicksson har t.ex. i "Järlfora Halländska sägner" skildrat hur en vallarepojke kommit innanför en "älvaring' och de granna älvaflickorna hade tagit honom med in i Krösnabjärs djupaste skrevor och killat ihjäl honom.

Det förhållande att det uppstått en mängd sägner omkring Grytänge, motsvarighet inte förekommer om någon annan plats bygden talar rimligen vars för en tidig samhällsetablering i Grytänge, detta bortsett från frågan om sanningshalten i sägnerna

Ett annat unikt förhållande med Grytänge är att byn i över 1000 år tycks ha legat På samma plats. Det vanliga är annars att skiftesreformer och ägoskiften slagit sönder de ursprunglig bykärnorna.

Snart nog efter Grytänges etablering spred sig uppodling och bebyggelse utmed Bysjöns södra strand. Sunnansjö by uppstod vid mitten av Bysjöns sydspets och vid Västerviken uppstod Västerby en geografisk motsvarighet till Grytänge. Namnet Västerby upphörde under 1500-talet och bybildningen övergick till att heta Norgärde.

Tidigt uppstod Grangärdebygden s.k. bondelag, fyra till antalet, som var lokaliserade omkring Bysjön vilken på den tiden hette Grängen. Bönderna betalade skatt i form av osmundjärn, som allmänt gällde som betalningsmedel. Därför vet man att befolkningen framställde järn, något som dessutom är känt genom fornfynd.

Sådant osmundjärn, små järnstycken på ca 200 gr, användes även som offergåvor i Grytängskapellet. Man kastade in dessa järnklumpar genom gluggar väggen. Om kapellet berättas vidare att byinvånarna byggde på kapellet med gångar där de syndiga människorna krypande och hoppande skulle plåga sina kroppar medan de tog sig in till korset i kapellet. Alltså en beskrivning av den botgöring som ingick den katolska tron där man skulle "krypa till korset" för att få syndernas förlåtelse.

I Grytängskapellet fanns en träskulptur föreställande S:t Olof, som numera finns i Grangärde kyrka. Utöver S:t Olof fanns, enligt Minnesboken, i kapellet även avgudabilder inhuggna i väggen. Folktraditionen och även hos vissa uttolkare har man i benämningen "avgudabilder" funnit stöd för uppfattningen att kapellet först hade varit ett hedniskt offerhus som efter kristendomens införande övergått till att bli ett kristet kapell enligt en sentida uttolkare, fil. lic. Roland Otterbjörk vid Ortnamnsarkivet i Uppsala.

Här kan man dock med benämningen "avgudabilder" ha avsett helgonbilder från den katolska tiden. Om man betänker att Minnesbokens uppgifter härstammar från nedteckningar gjorda av prästpersoner på 16-1700-talen, då påvekyrkan och den baptistiska läran troligt att katolska helgonbilder av statskyrkan framställdes som avgudabilder utgjorde ett reellt hot mot den svenska reformerade statskyrkan, är det mycket vilka helt stod i motsats till den protestantiska läran om den enda sanna Guden och att bilderna därmed uppfattades som minst lika avskräckande som avgudabilder från hednatiden.




När befolkningen ökat och kapellet blev för trångt beslöt man att bygga en kyrka av gråsten för de offergåvor som insamlats i kapellet. Enligt sägen påbörjades bygget i en sänka strax väster om bebyggelsen i Grytänge. Platsen kallas än i dag för "kyrkpussen". Projektet drabbades dock av motgångar. Det man byggde på dagen rasade samman på natten. Var grunden för mjuk eller var det personer som inte ville ha någon kyrka i Grytänge och därför raserade det byggda? Kanske var Grytänge förknippat med en förlegad eller hedniskt anstruken gudstro. Något svar på dessa frågor lär vi aldrig få, men hade inte problemen uppstått så hade kyrkbyn blivit kvar i Grytänge.


Dörrens storlek: Höjd 128cm, Bredd 89 cm och 5 cm Tjock.

Nu flyttades emellertid kyrkobygget till Grangärde där kyrkan byggdes i mitten av 1400-talet. Även denna en S:t Olofskyrka och S:t Olofskulpturen frân Grytängskapellet kom också till kyrkan.


Kapellets storlek var ca 3,6meter i fyrkant.

Kapellet i Grytänge stod kvar till 1643 då det flyttades till Grangärde kyrkby. Den dörr som enligt traditionen tillhört kapellet blev kvar i Grytänge. Den finns nu på Hembygdsgården i Sunnansjö och dess båda yxhuggna brädor har åldersbestämts till 1395 respektive 1414. Det anses att dörren tillverkats strax därefter. Det betraktas som anmärkningsvärt att byggnation över huvud taget förekom under början av 1400-talet när landet fortfarande var lamslaget av digerdöden.

Texten hämtat från "600år bland bergsmän och torpare" s.8-10
Tillbaka